Blogg

Transformation leder alltid till en ny födelse, något nytt tar form. Det är inget vi kan kontrollera eller prestera. Det kommer när tid är och i ett ögonblick som vi aldrig kunnat förutse. Ingenting är som förut. Efteråt kan vi se att processen dit har pågått under lång tid och så plötsligt sker något som förändrar allt. Transformation kan vara små förändringar, men också större. Dessa förändringar är alltid kollektiva. I denna tid just nu när livet och jorden är i en stor transformation har vi alla ett val: att följa den väg som öppnas och bidra med det som vi en gång valt att komma hit för att göra. Nu öppnas möjligheten för var och av oss att förändras. Denna tid öppnar också gamla individuella och kollektiva trauman och erfarenheter som väntar på att få ta en ny form. Tyvärr fastnar en del av oss i dessa gamla trauman och tar inte den möjlighet som erbjuds. Så finns det andra som bara väntat på denna tid, om än omedvetet, och säger: ”nu tar de det – nu gör jag något jag aldrig gjort förut”. När vi vet detta är vi alldeles lugna och närvaron sprider sig i kroppen. Det är nådens väg. En tuff väg att gå då den tar oss till vårt heliga sår.  

Transformation till en ny form

Vi kommer aldrig få vara med om att se resultatet av det arbete vi gör idag på en kollektiv nivå, men vi får vara med om att se resultatet av våra val i de nya arenor/rum som vi skapar tillsammans med andra. Dessa rum är ett bidrag till världen. Vi är här för ett större syfte, med vår berättelse i den stora berättelsen. I dessa rum blir vi en och samma kropp, allt för att lära oss att vi alla är en och samma kropp. Vi är alla ett! Det jag gör mot någon gör jag mot alla på denna jord. De kollektiva förändringarna i världen är ett med oss i Sverige och alla andra länder samtidigt. Vi är alla en del i denna helhet med vår lilla prick i livets hologram, just nu i denna tid. Det är ingen slump att vi valt att leva just i denna tid. Vi kan säga att det är därför vi är här. Nu skapas nya arketyper, gamla ändrar form och några dör helt ut. Det är tid nu att skapa nya berättelser.

Vi vet alla att det är lätt att fastna i det gamla paradigmets berättelser. Gör vi det kommer vi att tolka de nya berättelserna med den ”gamla kartan”. Gamla arketyper från kärnan av rådande paradigm härskar fortfarande såsom syndabocken, härskaren, oraklet, prästerna, bödeln, häxan, offret, vetenskapsmannen, fursten, offret, primadonnan, jungfrun, den prostituerade etc. Några av dessa kommer att ändra form och andra helt dö ut i de nya berättelserna om helhet, enhet och samskapande som nu växer fram.

Så många berättelser som väntar i denna nya tid. Förändring har pågått under lång tid nu i små, små steg. Den rörelsen bryter till stor del ”den gamla föräldrar – barn dynamiken” i världens system. Den dynamiken finns på så många plan i alla dess delar. Vi ser den i lärare och elev, medborgare och beslutsfattare, härskare och undersåtar, de stora fadern som pekar med hela handen, den manipulerande modern samt i tolkningsföreträdet från vetenskapsmannen, läkaren och prästerna mfl. Vi lever i en vetenskap som bygger på orsak och verkan och när nu systemteorin växer allt starkare, också i kvantfysikens spår, inser vi att vi inte kan kontroller något. Ett system balanserar sig själv och hur det sker kan vi aldrig styra.

Den gamla dynamiken bygger på en strävan att något blir ”ett” genom oändligheten, i betydelsen att få så många om möjligt under sig. Den nya dynamiken bygger på att allt är ett och där det inte finns någon under eller över, allt har samma värde i mötet med en större helhet för att bli en enhet. En process som pågår i all oändlighet.

Det gamla dynamiken bygger på en hierarki av Guds nåde, den Gud vi människor en gång skapade som stod för rättvisa i strukturer som bygger på lojala människor. Vi skulle kristna befolkningen och i samhället skulle medborgarna vara lojala. Det är också i den dynamiken vi skapat tron på att den starka överlever. Det är i den dynamiken som någon alltid är större än någon annan och det är så vi öppnat maktens boning.

Vi har som det stora kollektivet lärt oss att leva en berättelse som skapats i en annan tid, i ett annat kontext. Fortfarande väntar vi på de stora ledarna som ska rädda världen, såsom vi ser nu i denna pandemi. Vi projicerar vår rädsla och ångest på ledarna och tror att de ska veta hur vi ska räddas, också på en vetenskap som inte längre kan ge några svar. Mycket av detta håller på att förändras samtidigt som det nya växer fram, det nya som bygger på en helt annan logik.

Tänkt om det är så att de måttstockar vi har bara är skapade av människans illusioner. Tänk om det är så att vi människor också har en annan verklighet än den vi ser, en verklighet som är osynlig. Den verklighet som styr oss bortom vad vi kan förklara. Tänk om vi alla har samma värde i vår lilla prick i livets hologram, och att vi har ett uppdrag som kommer genom det livskontrakt vi än gång skrev när vi valde att komma till detta liv. Tänk om vi alla är ledare, också våra egna andliga ledare. Tänk om vi alla har gåvor bortom vad vi någonsin kan förstå, och att vi både är dödliga och odödliga. Vi vet att det både finns en verklighet som människor kan beskriva med sina fem sinnen, men kan vi också ta in att det samtidigt finns en annan verklighet som är mångdimensionell med många olika verkligheter från andra sinnen. Det fantastiska och svåra just nu är att vi i så fall behöver lära oss leva i båda samtidigt, den synliga och den osynliga. Vi kan inte välja en av dem. Jag tror, och vet av egen erfarenhet att det förorsakar oss stor lidande när vi försöker välja bort någon av dessa. Tänk om det finns lika många strukturer för andlig och mänsklig växt som det finns människor. Tänk om vår berättelse ska passa in i andras berättelse som en pusselbit till en större helhet. Tänk om det är just i dessa kombinationer av pusselbitar som vi samskapar, Tänk om detta samskapande får oss att stå i kontakt med vårt sår, det sår hos var och en som kan visa vägen för mänskligheten framöver. Inte vilket sår som helst, utan vårt heliga sår i betydelsen att vi har valt det såret i vårt livskontrakt när vi inkarnerade till detta liv.

En hissnade tanke i denna tid av samskapande. Jag väljer mer och mer att leva mitt liv från den dynamiken och har gjort det de senaste 20 åren. Mitt uppvaknade hade jag till fullo i och med min cancer. Då överlämnade jag mig till min dödlighet och fick en andra chans. Då valde jag att öppna för den osynliga världen. Innan hade jag förnekat den så många gånger i upplevelser som kom därifrån, men som barn var jag helt övertygad om att den osynliga verkligheten var verklig. Det var bara det att ingen annat förstod det och sa till mig att den inte existerade.

Det är inte fel på våra berättelser från vårt ego som vi skapat för att skydda den berättelse som är vårt gåva till livet. Vi har bara skyddat oss genom vårt överlevnadsmönster och genom den identitet och personlighet som vi lever. Det finns dock en annan berättelse bortom vår personlighet.

Det är heller inget fel på de gamla kollektiva berättelserna i rådande flera tusenåriga paradigm, nej inte alls. De berättelserna passade en annan tid och är öppning till de berättelser som nu väntar. I de nya berättelserna letar vi inte efter syndabockar och dömer andra människor, händelser eller andra tider. Jag tror att detta systemskifte är större än vi tror. En dag kommer vi att få läsa om det i historieböckerna som den stora transformationen. 

Nya berättelsen från transformationens väntrum

Under många år fick jag lära mig att människor skapar berättelser som bildar kollektiva rörelser och att kollektivet i sig aldrig skapar berättelser. Min lärdom från egen erfarenhet är dock en annan, det finns kollektiva berättelser som väntar på att bli levda i det kollektiva omedvetna. De finns där långt före oss människor och så dyker de upp hos oss på många olika platser när det är dags. Det är upp till oss människor att bestämma när och hur vi vill plocka fram dem. Det svåra vi har i det läget är att inte tolka dem. Min erfarenhet är också att det finns lika många strukturer för andlig och mänsklig växt som det finns människor. Den strukturen kommer från vårt sår. Människor kommer sedan samman för att öppna nya arenor av samskapade där såren förenar oss (en upprepning som tål att göras många gånger i denna text).

För mig är mellanrummet vägen till dessa berättelser. Många med mig har öppnat för denna dynamik och med mellanrummet finns också den empatiska själarna. Vi kan säga att mellanrummet håller oss emellan det osynliga och det synliga (emellan människan med fem sinnen och människan som har mångdimensionella dimensioner). Mellanrummet får oss att öppna för något nytt i vårt sökande efter sanningen. Den sanningen växer alltid från ingenting. Den empatisk själen har sökt sig till en historia som är mycket smärtsam och kontaktlös, och förstår samtidigt att något annat väntar. Det är här sökandet för att komma hem börjar. Den historien öppnar förr eller senare upp denna människa så att själen kan får genomslag, den empatiska själen. Den människan varken dömer eller värderar längre, utan öppnar andra sätt att se livet som gör att hon inte kan värdera. De empatiska själarna har ett livskontrakt att bidra för att skapa enhet. Är vi alla empatiska själar? En fråga jag inte kan svara på, men min förhoppning är det. I det vilar jag.

I mellanrummet finns ingenting. Vi kan inte hänga upp något på någonting. Där stannar tiden och allt bara är. Det blir tyst och sakta kan något nytt växa. Det händer i små stunder och under längre tid. Vi skulle kalla detta mellanrum; transformationens väntrum. Många namn kan vi ge detta mellanrum. Här har vi inga planer, inga mål och inga ambitioner. Detta är tre strategier som tar oss från livet. Här kan en ny vision ta form, och den äger vi ej. Den visionen tillhör livet. Det är nu vi kan verka i båda det osynliga och det synliga samtidigt.

När tid är uppenbarar sig visionen på många olika ställen i världen och på många olika plan samtidigt. Den vision som kan konkretiserar till det synligas värld. Försöker någon äga den så förlorar den personen sin förmåga i det ögonblicket att samskapa med alla andra som bär samma vision. Men ge inte upp vi får alla flera chanser. Visioner är inte stora, de bara är. Så många gånger vi människor får till oss något och så upptäcker vi att en massa andra människor får till sig precis samma i samma ögonblick.

För mig kommer denna erfarenhet av att jag lever något nytt. Det innebär att det som kommer till mig, kommer av egen erfarenhet och från det osynligas värld samtidigt. Med andra ord innebär det att människan Marie får ny erfarenhet i samma ögonblick som hon också får kanalisering av ny kunskap. Vi kan aldrig ta emot ny kunskap om vi inte lever den själva.

Vår empatiska själ är så mycket större än vad vår kropp kan förstå. Det innebär att vi har krafter och förmågor bortom vad vi kan förklara. Den erfarenheten delar vi med en massa andra människor. Tack gode Gud för detta! All vår erfarenhet tar oss från att göra oss till den utvalde eller att söka efter någon som är utvald (det gamla paradigmets dynamik). Vi är alla valda, och vi är alla heliga och empatiska själar. Nu finns det ändå dem som väljer att se sig själva som utvalda och de som fortsätter att dyrka andra som utvald i nutida och i gamla berättelser. Det tar dem från det nya paradigmet, den väg som bygger på samskapande, helhet och enhet. Inget jag har hittat på, men något jag tror på från min egen upplevelse då det visar sig i mina egna och andras arbeten som jag fått vara med om på min väg.

När vi lever något nytt poppar andra upp i vårt fält som också lever så. Då kan vi le och se helheten från vår förmåga att samskapa med det osynliga. Ny erfarenhet har för mig alltid kommit från något jag lever i samskapade med andra och med något större samtidigt. Den kommer också genom att genomleva det som behöver ändra form. Allt ändrar form när vi kommer till botten och då är transformationen där i ett enda ögonblick. Jag tror att vi människor går längre och värker på vårt nästa steg, om än omedvetet. Jag tror också att det är så hela kollektiv förändras. Allt laddas upp och värker och så sker transformationen i ett ögonblick.

” När kristallen spricker upp ändrar allt form. Ett enda ögonblick så är sprickan där. Vägen dit kan ha varit lång, men ögonblicket vet när tid är inne. Ur livets perspektiv är ett ögonblick som ett helt liv. Då stannar tiden och evigheten är där.

De vackraste blåklockor breder nu ut sig ur sprickans djup, och ger en större helhet och enhet i livets dans. Nu ringer också kyrkklockorna in livet, det nya livet.

När tiden börjar gå igen öppnas en tid av ommöblering och vi kan aldrig gå tillbaka. Allt är förändrat, vi är ju i ett nytt liv.

När vi börjar samla ögonblicken som stenar i livet korg lär vi oss om varsamhet och omsorg. Då kan vi spricka upp än mer till än mer liv, gång på gång.”

Jag samlar ögonblicken på min väg, håller dem nära och vet att de ögonblick som tagit mig till mer liv är också de smärtsammaste. Jag håller stenarna, växterna och andra verkliga symboler för dessa ögonblick då och då i min hand, och vet att de håller livet. Så har det varit för mig, också nu de två senaste åren där jag på olika sätt transformerat den shamanska vägen som jag lärt mig nu under mer än 10 år. Nu var tiden mogen för ögonblicket! Inget jag hade planerat det kom bara i stunden. Jag lämnar nu den shamanska vägen!  Vad det verkligen innebär vet jag ej. Jag vet bara att vi i grunden alla är shamaner och att många av oss valt den vägen som heliga själar i detta mellanrum mellan två paradigm. Inte alla men många som öppnar för att möta de mörkaste vatten dit själen tar oss för att vi ska transformeras och initieras. Det finns också dem som inte kommer att gå den vägen utan väljer att fortsätta att leva och projicera sitt mörker på andra även om denna väg tillhör deras livskontrakt. Det är här ondskan får sitt fäste. Det behöver vi som kollektiv inse. Öppnas den shamanska vägen har du inget annat val än att möta vårt mörker och flerdimensionella verkligheter.

När jag lämnar så betyder det att den vägen är integrerad i mig och jag kommer naturligtvis att ta emot nästa initiering när och om den kommer från livet. (mer om detta längre fram) Nu har jag annat i fokus på den väg som väljer mig och som jag väljer att följa. Jag vet inte heller vilken min nya väg är nu. Det enda som är tydligt är Hon som älskar. I natt blev insikten tydlig. Jag har skapat en massa tomrum i min kropp som jag nu fyller med ljus. Tänk om mörkret är färdigt! En hissnade tanke som gör mig glädjefylld.

Så tydliga alla steg är som jag tagit de sista två åren, nu efteråt. När transformationen till den sista pusselbiten är lagd på plats, utan att jag förstod det, säger min inre röst mig att en pusselbit återstår i denna transformation. Den pusselbiten har 10 isotoper. Tre av dem är grundämnen och de andra strömförande. Jag skrattar och förundras över alla dessa steg min själ tar för att kommunicera med mig. Jag ser med glädje fram emot att möta dessa isotoper. Två har har redan öppnats. Jag har öppnat för att släppa in andra längre in i min kropp och i hela mitt hus samtidigt som jag får större space. Den andra innebär att jag med min energi förändrar en grupp utan att göra något. Jag är bara där med min energi. Mycket återstår när allt ska ommöbleras i min kropp bit för bit med dessa tio. Undrar vilka tre som visar sig vara grundämnen!

Min djupaste tacksamhet och vördnad till den shamanska vägen som jag vandrat så länge! Ett nytt liv har tagit form, och denna gång utan ett livskontrakt. Vet ännu inte mycket om den väg som nu skapas medan jag går och vad som skapas.

I livets ögonblick är vi i kontakt   

I livets ögonblick är vi kontakt med livet och evigheten på samma gång. Allt öppnas och det gudomliga håller oss i detta rum. Tiden stannar och allt blir stilla. Så kommer det nya och allt förlöses till en ny form. På den vägen har vi redan gått en tid och en dag så är vi redo att befästa den. Det är nu ögonblicket kommer. Detta är transformationens nyckel som vi sedan kan befästa med en ritual, om vi vill. Ett vackert sätt att ära det gamla som tagit oss dit vi är idag. Den rena kärlekens kraft vet när vår kropp är redo. Allt det vi hållit så hårt tonar ut för att nytt ska få ta plats. Ord som – Är det så här det är! Är det detta jag gjort! Är detta jag! Wow! Tack gode Gud! – Vi vill buga oss för livet och kroppen talar om för oss på olika sätt att detta är sant. För mig tillhör dessa ögonblick livets mysterium. Hur kan det ske? En fråga som aldrig kommer att få ett svar. Vi kan nu aldrig vända oss om, det gamla är förbi.

I de grupper som ger sig in i mellanrummet kommer det osynliga öppna sig från gruppens själ. Hur det går till vet ingen och den frågan kommer inte heller få ett svar. Allas ögonblick som också är hela gruppens ögonblick kommer också precis i den ordning de skulle. Varje ögonblick öppnar för nästa ögonblick. Det betyder också att varje ögonblick är allas ögonblick. Bit för bit löses de gamla paradigmet upp och kärleken expanderade till en större helhet. Vi kan också säga från ett liv till ett annat. Det är så vi alla bidrar till det kollektiva och kollektivet bidrar till oss. Vem som höll i taktpinnen kan vi bara spekulera om och där har vi alla olika erfarenhet. En sak vet vi; det var ingen av gruppens medlemmar, i betydelsen att deras personlighet styrde inget och deras ursprung (vår kärna och själ) öppnade för allt som verkade från det kollektiva omedvetna. Från det som är osynligt för människan men synligt för själen. Vi ger oss in i det osynligas land.  Vi kan säga det universella, det gudomliga eller om du så vill Gud och så många fler ord. Med det gudomliga och de osynliga är vi alla ett, en kropp. I det osynligas land är vi hållna i det vi gör i samskapandets rum.

Ur det sista arbete jag var med om i en grupp visade sig (eller bättre att säga uppenbarande sig) en ny arketyp som vi kan kalla nådens väktare. Den är allas! Den gamla arketyp som transformerades var syndens väktare! Syndens väktare om ger sig tolkningsföreträde för att skapa mer lidande.

Nåden är större! Det finns nåd för alla, och den nåden är gratis också för dem som dyrkar satan och ser gud som den straffande guden. Den nåden ges aldrig från någon annan människa, men människan kan ge sig själv nåd för att kunna ta emot den gudomliga nåden. Den nåden kan inte beskrivas, den bara är.

Min intuition säger mig att nåden är den högsta formen av kraft i livet, intill döden skiljer oss åt. Min erfarenhet av nåd är att i den är vi helt fria och i inre frid. I denna grupp jag var med i helgen var alla redo att ta emot denna nåd, och det kommer att förändra allt. Tidens ögonblick var där för att öppna en ny dörr för oss alla. I det är vi en och samma kropp.

Varför döma det du inte vet något om

När livet börjar att ta form på transformationens väg öppnas bara fler och fler ögonblick. Det är först efteråt vi ser dess betydelse för det som ska skapas av livet. Ibland tror vi att det är andra som förorsakar oss skada, men ack så vi bedrar oss. Det får oss bara att sitta fast i gamla trauman så att vi kan fortsätta att döma.

Ett annat sätt att se livet är att den som gör oss illa är en ängel som kommer i vår väg för att få oss att vakna. Det handlar inte om den personen, det handlar om oss och vad vi ska transformera från det kontrakt som vi slutit med universum och det gudomliga genom vår själ. Vår heliga själ har ett heligt sår. Detta sår är inte alls samma som egots sår, även om de har samma rötter. Egot har inte förmåga att hela det heliga såret. Det har bara själen som kan ta oss till det heliga såret. Det är då vi kan säger ja till det såret och göra oss beredda att överlämna oss till det. Ett helt nytt sätt att se livet uppenbara sig då.

Konkret innebär det att det trauman vi får som barn är där för att vi ska växa och lära i detta liv. Vi själva skapar sedan ett mönster och en identitet som vi en dag kan bryta med för att komma hem till den vi är och vad vi ska bidra med i detta liv. Därför lever vi många liv i detta liv, för att ta oss igenom vårt mörker som själen kommer med och som egot bär. När vi inser det börjar vi vandra vår skugga för göra om allt till ljus. I det arbetet behöver vi det osynligas värld. Så en dag är allt tillräckligt ljust för att vi ska kunna bidra så att andra kan vandra sitt mörker med oss. Det är då vi möter andra människor som pushar oss, som vi också kan välja att se som änglar. De änglar som ger oss gåvor på vår väg. Det är nu vi behöver vandra mycket långsamt för att allt vi möter ska kunna få den betydelse det har i livet samskapande. Vi får gåvor och vi blir också änglar för andra när vi ger dem gåvor.

Allt detta betyder att vi också är änglar som ger andra trauman för att de ska komma i kontakt med sitt heliga sår! Mycket svårare att ta in. Ibland ser jag det som ska ske som i en film och jag kan inte stoppa den. Så händer det som blir trauma för den andra och där står jag vald till det, och ville men kunde inte stoppa detta. (En utmaning när vi öppnar förmågan att se från det osynligas land). Det kan vara ett ord jag säger eller en rörelse jag gör som öppnar en annan människas trauma. Om jag går långsamt är jag medveten och kan se vad som händer. Vad vi också då bör veta att den som har såret kommer att fortsätta att dra in andra i det tills den dag personen själv ser det.

Vad jag däremot kan göra är att inte döma varken mig själv eller andra. Jag kan också säga att jag är ledsen om jag gjorde dig illa det var inte min mening. Men vad var då meningen? Ja det kommer du aldrig få reda på. När vi är nära dem som går parallellt på vår väg, kan vi lyfta detta till en annan dimension och se dess meningen. Då ser vi också meningen och kan stå för den.

Vad är trauma

Detta föranleder behovet att ge en definition av trauma. Trauma får vi när vi blir överväldigade och när kroppen inte hinner med. Människor får trauma av social interaktion och det innebär också att vi helar trauma genom social interaktion. Djur kan hela trauma genom kroppsrörelser såsom att skaka, medan vi människor behöver andra människor. Traumat för ett barn kan minskas om det finns en annan form av social interaktion än den interaktion som gav traumat.

De responser som skapas av trauma är fight, flight och freeze. Här har vi samma förnimmelser som djuren. Vi människor har dessutom en till follower. Följaren är den som skapar alla överlevnadsstrategier, dvs tankekonstruktioner som tar oss från traumat. Dessa tankekonstruktioner sitter vi fast med resten av vårt liv. Det är från dem vi blir triggade.  Människans största trauman är relaterat till familjesystemet. Vi får trauma av händelser och brister i relationer inom familjen. Vi har inget annat val än att följa familjesystemet. Intressant är att det är relationernas betydelse och ibland väldigt små förändringar i dem som ger trauma. När vi följer oss själva ändras hela vår relation till våra föräldrar som gav oss livet. Nu öppnas en tid av försoning och förlåtelse. Det är också då vi kan öppna för livets andra dimensioner i vår kropp (utan ett lämna den) och vet långt därinne att vi har skrivit ett kontrakt med vårt heliga sår. Det är det såret som kan ta oss till andra dimensioner. Vi människor är både dödliga och odödliga. Vi har fem sinnen, men vi har en massa fler sinnen som kan se många olika verkligheter.

Jag känner en person som blev bortlämnad en vecka när hon var ett år och där blev hon utsatt för ett övergrepp. Det trauma som satt hårdast var att hon blev bortlämnad och kom hem igen till föräldrar som kände skuld. Själva övergreppet hade hon lättare att transformera till liv. Hennes heliga sår var att gång på gång bli övergiven fysiskt och psykiskt. Jag minns när hon kom i terapi och jag glömde bort henne tre gånger. Det var ett mycket omedvetna agerande från mig, men inte från min själ som direkt tog oss till hennes heliga sår. En dag sa hon ja till detta heliga sår och det öppnade hennes gåva att kunna överge sin personlighet för att överlämna sig till det som ska ske. Det var så hon kunde vandra mellan den mänskliga verkligheten med fem sinnen och andra dimensioner som öppnade andra insikter. En dag var hon i båda verkligheterna samtidigt. Det förändrade hela hennnes liv och öppnade ett arbete som tog energin djupt in i hennes kropp.

När trauma sker stannar tiden och något dör inom oss. Det ligger där nedfruset tills den dag vi tar fram det igen. För att komma hem till oss själva igen behöver vi öppna för en annan person att följa en tid, tills den dag vi öppnar vår egen inre vägledare. Denna tillfälliga läromästare har bara en uppgift och det är att visa vägen till personens egen inre läromästaren.

I det överlämnar sig läromästaren precis som shamanen till mörkrets transformation till ljus. De gör det på två helt olika sätt! Shamanen öppnar för andevärlden, förfäder och jordliga väsen. Läromästaren ser energi och håller den energin tills den förändras. Shamanen arbetar med ritualer och initieringar. Läromästaren bara är och gör ingenting och stannar i ingenting för att något nytt ska öppna sig. Båda ber om hjälp från andra krafter. För läromästaren är det nåden.

Det innebär i klarhet att vår själ kommer hit med detta mörker, som vi behöver andra själar för att transformera. Med andra ord innebär det att vår själ kommer hit med det trauma som vi ska hela genom att överlämna oss till det, en lång och svår väg som dagens samhälle inte stödjer. Vi kan också säga att själen har ett heligt sår som blir dess gåva i detta liv (observera att detta inte har något att göra med det sårade egot). Den sårade själen är öppen för sårets gåva. Jag har sett det så många gånger hos mig själv och hos andra när traumat transformerats till ljus i sin gåva till livet. Det är nu vi transformerar ”the wounded healer”,  som i sitt sökande att hela sig själv och som då helar andra, till den som lever från gåvan i sitt heliga sår resten av livet. Tacksamheten till såret är i den stunden enorm. Så mycket kärlek och så mycket ljus det väcker i oss och till livet. I det ögonblicket förstår vi också skillnaden mellan helande och transformation.

Allt detta jag skriver här innebär att barndomstraumat ”was ment to be” och när du senare i livet säger ja till det är du nära den du är i ditt ursprung. En del skulle kalla detta karma. Jag väljer att kalla detta vårt heliga sår. Ett helt annat sätt att se trauma än vad vi gör i rådande berättelse.

Det trauma som är en gåva komma upprepar sig gång på gång tills vi tar det, tills vi tar dess mening. I det ögonblicket rasslar allt till och allt blir synligt. Förlåtelse kan komma ur denna process. Den dag förlåtelsen är möjlig så är vi fria.

Vi behöver förlåta oss själva och dem som gjort oss illa. Inget som kan pressas fram men den dag vi gör det så kan vi mötas igen utan historia. En erfarenhet som kan vara överraskande. Att ha ett blankt kort i en gammal relation är magiskt, särskilt med våra föräldrar och andra i vårt familjesystem.

Om den andre inte har gått den vägen fortsätter att försöka trigga oss så når de inte fram om vi lärt oss att stoppa oss, eller än tydligare om vi lämnat det livet och den personligheten. Det var då, nu är nu. Vi lever i nuets kraft.

Att följa vår inre ledare och det kollektiva samtidigt

En dag följer vi inte bara vår inre vägledare utan också det gudomliga i samma ögonblick. Det är nu vi lär oss att varje grupp och varje kollektiv har, i det ögonblick de blir en kropp, en egen själ som inte är samma som vår egen själ. Vi inser då att vi är här för att i en grupp ska transformera det kollektiva omedvetna (från det osynliga) till mer liv. I det arbetet får var och en del av den transformationen.

Om vi ska öppna för förändring av de gamla berättelserna med olika andlig läromästare till den nya tidens läromästare behöver vi tid. Vi behöver låta dessa myter värka till ny form i dagens tid. Myten om Shamanen har ändrat form liksom the wounded healar, så också läromästaren. De läromästare vi känner i våra myter har vi gjort odödliga. Nu är läromästarna både dödliga och odödliga i sin kropp. Tanken om total upplysthet har förändrats, vi är upplysta i stunder och däremellan människor med fem sinnen. Det öppnar för att vi alla är läromästare om vi har det kontraktet och väljer den vägen. Om de nya berättelserna ska kunna öppna för nya vägar kan vi inte lägga den gamla på den. Den nya visionen innebär att alla har samma värde och att alla är ledare, och i det samskapar vi.

När vi blir mer och mer intuitiva kommer vi också att stå i kontakt med kollektiva osynliga rörelser som verkar i livet. Helt plötsligt blir vi ledsna utan någon anledning. På samma sätta kan vi vakna med en enorm kärlek utan anledning. Det är energi som rör sig. Allt detta är lättare att se när vi lärt oss att tona in på andra och känna andras känslor långt före personen känner det själva. En förmåga som är en viktig del i transpersonell terapi och i arbetet med heliga grupprocesser. På samma sätt är det på en kollektiv nivå. Hur vi sedan använder den kunskapen är en annan sak. Människors intuitiva förmåga expanderar med mellanrummet.

Att lära sig att vara på två ställen samtidigt

När vi blir en kropp är vi både inne i arbetet och utanför. Det är därför vi kan se helheten och gruppens själ samtidigt som vi är en del i det arbetet som pågår. Detta arbete är magiskt och tillför det kollektiva omedvetna nya berättelser. I början är det lättare att enbart vara med helheten och det är därför vi står utanför det arbete som vi håller. Nu är tiden mogen att lära oss att vara i arbetet samtidigt som vi är utanför. I helheten ser vi helt andra saker från det kollektiva omedvetna än vad vi ser från vår del. Detta sätt att arbeta är inte på något sätt dualistiskt, utan närmar sig (och ändå inte) det som kallas ”bilokation” som är en religiös eller parapsykologisk förmåga att vara på två platser samtidigt. Många människor har detta medfött, några tränas till det när de lämnar sin kropp (ofta pga. trauma) och andra kan träna detta genom att arbeta med energi. Idag vet vi från kvantfysiken att en cell och en partikel kan vara på två ställen samtidigt.

När vi väljer att öppna den vägen, väljer vi att verka för det osynliga och det kollektiva omedvetna. Det är så mycket där ute som vi aldrig pratar om, det finns så många dimensioner som vi intuitivt kan känna. Det betyder att vi alla kan utveckla den förmågan, om vi vill det.

De som har lättast att komma dit är de som föds till detta liv med föräldrar som avvisar dem. Detta gör att de utvecklar en intuitiv förmåga, och har lättare att ta sig till sitt heliga sår. De har ett uppdrag att stödja andra till sitt sår. Vi kallar den empatiska själar. Det är därför vi ser dem i transformerande arketyper såsom ”the wounded healer”, shamanen, alkemisten, läromästaren, magikern m.fl.

När vi öppnar för mellanrummet så att gruppens själ kan visa sig lär vi oss denna förmåga.

Hur ska någon kunna förstå vad som pågår i detta hus. Tacksamheten och vördnaden är stor för det som sker. När andra njuter av bad och sol tar vi oss igenom den viktigaste transformationen i våra liv. Vi föds till livet igen på ett helt nytt sätt. Nådens tid är där när alla öppnar en helt ny dörr och lämnar det de levt. En helt annan väg öppnar sig nu.

I det är vi en och samma kropp. Vi bugar för varandra, vi älskar livet, öppnar våra hjärtan och är djupt tacksamma och berörda.

Med små steg skapas nu vägen medan vi går. Vilken lycka att välja livet på ett nytt sätt. Tack du, ja tack alla på denna jord som var med om denna transformation. En ny arketyp är född och en gammal är död.

Vad du än gör nu: VÄND DIG ALDRIG OM. DEN TIDEN ÄR FÖRBI

Det är förmågan att vara på två ställen samtidigt som är avgörande i denna tid till ett nytt paradigm. Vi ser både det som alla ser och värderar på olika sätt, men vi ser också det som sker och växer från det osynliga. Vi människor har kontakt på så många olika sätt, större än när vi möts fysiskt.

Att komma ned i kroppen

Vi kan inte i en grupp gå direkt på det arbete som väntar. Transformation kräver tillit och närvaro. Därför behöver vi öppna kontakt med kroppen bortom strategier. När alla i en grupp överlämnar sig visar sig gruppens själ. Vi använder de redskap vi redan har integrerade i vår kropp i detta arbete. Denna gång i denna grupp använde jag bara min kropps hållande och när alla överlämnade sig till det som skulle ske var synkroniseringen tydlig. Nu fanns inte ord vi höll bara energin för varandra. Vi behöver vara i kroppen för att kunna öppna för energi. Vi är då både i kroppens fem sinnen och i andra sinnen som kan ta in flerdimensionella verkligheter. Vår överlevnadskropp med en massa strategier, som ofta tar oss till kontaktlöshet, fight, flight och freeze, får vila en stund. Vi vilar nu istället i vår kropp. Födelsen visade sig som en öppning till det som komma skulle med alla och hos alla. Det är nu jag fullkomligt lämnar över till energin att göra resten. Jag bara är. Ur det tomrum/mellanrum som öppnades, skapades de kommande stegen. Det enda jag gjorde var att be.

”Älskade Gud ge mig mod att öppna mitt hjärta fullt ut för mänsklighetens svåraste val i denna grupp av denna tid. Det är helt tomt i min hjärna nu och jag litar på vad som ska komma. Giv mig kraft att överlämna mig till mörkrets transformation.”     

Jag är helt övertygad om att jag före denna helg fick den första pusselbiten för att klara av att vara med gruppens själ tillsammans med alla andra. Andra fick också saker som hände innan helgen för att förbereda sig. Min pusselbiten handlade om att jag fattade ett beslut att släppa in människor längre in i mig och längre in i mitt hus och ändå hålla space. Det var min investering att kunna samskapa med livet och med er alla. Att gruppen blir hel innebär att vi möts på samma energinivå.

När du väljer att gå vägen där du öppnar för energi kommer du att använda dina verktyg för att öppna upp för tillit och närvaro. Vi har alla sådana verktyg som ni är djupt rotade i såsom naturen, musiken, orden, meditationen, kroppen. Lita på det du har!  Vi kan aldrig göra med någon annan människa det vi inte själva gjort! Att leva det vi lär är enda vägen.

Om du följer det som kommer till dig blir det precis som de ska. Inget är en slump. Du kommer att känna när gruppen är på samma energinivå. Akta dig för att börja värdera då förlorar du energin. Det farligaste är nog om vi börjar att värdera människor som kommer i vår väg. Att arbeta som vi gör behöver inte innebära att vi ska bjuda in till workshops. Vi kan göra det där vi är med de grupper som vi värkar inom. Vi kan också välja att anordna nya arenor.

Läs mer om transformationen olika faser i webbkursen https://mariefridolf.se/webbkurs-co-creation-in-life/ Den första fasen är tillit och att kunna ta oss bortom tankar och känslor. Den andra är närvaro som öppnar för det osynliga som inte kan förklaras. Det tredje är säkerhet där vi ser till att ha livlinor. Vi behöver mänsklig livlinor. Därför är tiden avgörande till någon människa kommer i vår väg. Gränsen mellan ett sammanbrott och ett genombrott är hårfin i en transformation.

Tiden att lämna är olika lång för oss och under den tiden får vi samtidigt transmission från den nya vägen. Den fjärde fasen i en transformation. Alla illusioner som vi skapat faller en efter en. Tills vi kommer till det ögonblick då vi tar oss genom nålsögat, alltså själva transformationen. Den femte fasen i en transformation. Då släpper vi taget och spricker upp. Nu börjar en tid av expansion, ommöblering och hela vår livsenergi förändras. Även om vi tror att allt är nytt nu så kommer vi att se att vi redan gått en tid på den nya vägen en. Vägen skapas alltid när vi går. Den vägen har fört mig till dig.

För mig fanns det länge ett motstånd att lämna den shamanska vägen. Jag trodde att jag då skulle förlora all min kraft, men ack så jag bedrog mig kraften kom på ett helt annat sätt. Jag kallar den nya vägen nu för nådens läromästare. Under lång tid har jag lärt mig att leda genom att inte leda och jag ser det som en del på den vägen. Kärlekens expansion är en annan del av vägen.

”En stilla rörelse inne i din kropp du maskrosbarn, nu har kampen till slut helt malts ned i livets kvarn.

Cellerna öppnas, ibland gör det så ont
när själen sprider sig i hela kroppen.
Du stannar, öppnar än mer och vajar sakta med vinden. En sådan glädje när livets osynliga värld visar sig än mer.

Tid att följa det gudomliga livet nu, i den kropp som likt alla maskrosbarns kroppar har förmågan att hålla och transformera energi.

Toner av blått fyller ditt sinne,
det gamla har tonat ut från gammalt minne. Ingenting att göra, ingenstans att gå. Nu är du hemma var du dina frön än må så.

Själens mörker är nu bara ljus, därför kan du vandra dit livet för dig. Ja, till mera ljus.

Andras mörker kan också bli till ljus, låt dem använda dig på den resan. Den som inte vill möta sitt mörker kommer ändå inte till dig, nu när du äger ditt ljus.

Var inte rädd ty livet är med dig. Be en stilla bön att få stöd för kärleken. Den kärleken behöver inget subjekt eller objekt. Den kärleken är universell. Den kärleken bara är. Den kärleken håller ljuset.

Allt kom i en särskild ordning bortom någons kontroll och expanderade kärleken, den kärleken som tillhör oss alla. För mig är detta verkligen livets mysterium. Det är aldrig som vi tror! Nådens väg får säkert allt skarpare former om och när ett nytt livskontraktet får tydligare konturer. Kanske kommer vägen heta något annat så småningom. Vad vet jag!

Denna helg mötte jag sex änglar som samskapade med mig. Vi gav varandra gåvor, ja alla till alla. Var en i gruppen är en annan av dig och mig. Jag vill visa min djupaste tacksamhet till alla och alla andra som osynligt var med oss i denna kollektiva transformation. Tacksam till alla som bidrog till en större helhet när vi andades tillsammans. Vi påverkar och påverkas av energi på detta sätt och i det är vi alla ett.

I detta arbete öppnades en ny dörr till transformationens mystik. Förlåtelsen, helhet och enhet samt livets paradoxer och synkronisitet var närvarande hela tiden. När vi sedan löstes upp till mera liv visade sig alla de illusioner som vi har skapat i synen på livet, inte bara de som finns i vår personlighet utan också de kollektiva. Den transformation som nu öppnade sig behöver för oss alla i gruppen överensstämma med det liv vi lever framöver. Vi människor behöver vara både andligen och personligen kongruenta.

Mitt nya liv kan få ta form

För mig är det nu att släppa in andra än längre in och öppna mitt innersta i alla dess dimensioner. Mitt behov av att vara för mig själv minskar och skogen får en annan form. Jag bara är utan att göra så mycket och energin tar oss till transformation.

Det tagit tid att lämna den shamanska vägen och se den som en av många arketyper för transformation. Jag behövde tid innan själva transformationen för att ”värka” igenom en massa erfarenheter. Den sista initieringen öppnade allt! Jag tror att mitt motstånd påverkades av min erfarenhet av denna väg som barn. Där dog jag inte fysiskt men väl psykiskt. Jag lämnade min kropp och hade många tillfällen när jag kunde välja att gå. Jag stannade genom att gå till andra dimensioner. En nära döden upplevelse som vuxen tog mig tillbaka till minnena av den platsen i min barndom (tack och lov). När jag var barn fanns ingen som förstod mig och jag vågade inget annat än att till slut stänga av. Skogen, andra dimensioner och väsen var en del av mitt liv. Bit för bit har jag de sista två åren närmat mig ögonblicket när allt detta kan transformeras till en ny form. Den utlösande faktorn var ett trauma för två år sedan, en ny initiering. Då vaknade successivt en annan arketyp: läromästaren som låter sin inre mästare guida sig i sitt eget lärande. Den läromästaren står i kontakt med nåden. Den läromästaren gör inte så mycket utan bara är.

Detta lärande som är mer och mer utmanande och ställer större och större krav. Jag kan idag se att läromästaren faktiskt var med mig också tidigare i alla ögonblick som jag var nära döden. Denna arketyp fick mig att be, och mirakel hände. Jag skulle också kunna kalla denna arketyp magikern.

Läromästaren tog mer form i mitt liv under de sista två åren när jag öppnat för kanalisering av energi och alkemistens gåva att göra om mörker till ljus. Nu vet jag lite mer om det kontrakt jag en gång skrev med min empatiska och heliga själ. Idag har ett nytt fält av kontraktlöshet öppnas, och den vägen vet jag inget om. På den vägen står jag i kontakt hela tiden.

Ända sedan min cancer försvann har jag bett varje dig och jag får guidning (gjort det också tidigare men på ett annat sätt).  Jag vill också här säga att det jag beskriver här är livets transformation, det har inget att göra med egots prestation. Det har med den väg vi en gång valde och det kontrakt jag då skrev. Jag är hälften människa med en identitet. Jag är Marie som kan dö. Men jag är också en själ som är odödlig. För den resan har jag ett kontrakt, mitt livskontrakt. De trauma jag har tog mig bort från denna kunskap och skapade ett överlevnadskontrakt. Vägen hem och anknytningen till livet i ett större perspektiv öppnade vägen till livskontraktet. Nu står jag här för första gången utan ett livskontrakt, helt nytt och ändå precis som det ska vara. Min livsstruktur är här och nu överlämnar jag mig.

Under många gick jag ”the wounded healers”, en sökandets väg som fick mig att bli terapeut. Ur den vägen steg arketypen Shamanen fram och öppnade mitt liv på ett helt annat sätt och med ett helt annat sätt att tala. Sakta tonade vägen som terapeut ut och förra året visste jag bara att jag skulle sluta arbeta som terapeut. Det kom som ett ögonblick när jag arbetade tillsammans med 30 kvinnor i Kroatien. Parallellt under många år hade jag också bjudit in mig själv på Shamanen på den vägen, en ensam väg då den var kopplad till barndomens skydd. När jag var barn gömde jag mig i skogen för att få skydd. Där mötte jag andra dimensioner. Den vägen väljer jag inte längre nu. Vilken befrielse!

När jag nu kom ut ur skogen stod en människa där och väntade på mig. Det betydde allt! Det var andäktigt! Jag har så mycket att utforska på den väg som nu öppnas för mig. Den shamanska arketypen som jag gått hittills ligger nu och vilar hos sten folket. Jag kommer inte vända mig om och är djupt tacksam för allt jag lärt mig och transformerat på vägen.

Transformationens arketyper får en annan skepnad

Min erfarenhet av transformation har tagit mig till två arketyper som nu får en annan skepnad. För mig är dessa arketyper kopplade till de tre olika former av anknytning som jag skev om i en tidigare blogg. När vi öppnar för att födas av oss själva och anknyta till oss själva betyder det att vi kommer hem. Vi har då öppnat vårt sår som blir en gåva till alla dem som kommer till oss för att hela sina sår.

The wounded healer – att hela andra från ditt sår

Arketypen the wounded healer är ett allmänt vedertaget begrepp i transpersonell psykologi. Den innebär att jag attraherar andra och verkar genom det kollektiva omedvetna för att såret ska öppnas och sakta transformeras. Arketyper har då en avgörande betydelse. Både Jungiansk psykologi och Psykosyntes öppnar för att den bästa terapin utgår från att både terapeut och klient befinner sig i det okända. Då kan båda öppna för sitt nästa steg på sin resa. Det är terapeutens uppgift att sätta ord på detta för att klienten ska känna sig trygg. Både Jung och Assagioli (psykosyntes) har hämtat mycket av sin visdom från öst och Buddismen.

I dess nya skepnad kan vi beskriva ”the wounded healer” som den som har ett heligt sår och är medveten om detta. Detta är som tidigare sagts inte samma sak som egots sår, även om de har samma källa. Det heliga såret kan inte helas annat än att vi överlämnar oss till dess helighet. Det innebär att säga ja till det. Resan dit kan vara låg och under den helar vi en massa andra människor i vår strävan att hela oss själva. Tills den dag vi ger in och öppnar för transformation som en gåva till livet. Transformation är inte samma sak som helande. Det är då vi vet varför såret är heligt!

Shamanen – andlig och jordlig vägledare

I gamla tider levde shamanen ensam och utanför flocken. Det var en person man gick till när man behövde hjälp. I många kulturer kallas shamanen medicinman genom sin förmåga att läka andra genom jordens gåvor och andliga dimensioner. Det som är gemensamt för alla olika traditioner med shamaner är initieringar och ritualer. Shaman är inte något man blir utan något man är. Den som gick den vägen förr hade ofta dött den fysiska döden och kommit tillbaka till livet igen. Med sig hade den personen de flerdimensionella verkligheterna.

I moderna tider så lyfts shamanen som än väg till transformation, i en tid av flerdimensionella verkligheter. Shamaner av idag har också dödsupplevelser men de behöver inte handla om den fysiska döden utan kommer ur psykologisk och psykospirituell (när vi lämnar andras koncept) död. Vi dör och har ingen aning om vem vi är. Att möta egots mörka vatten en mörk natt är som att spela schack med döden till vi dör!

När många tänker på transformation så är det shamanen som tar plats. Idag har denna väg blivit ett mode och vi tror att vi kan utbilda oss till den. Shamanism som begrepp är inte något jag skulle ställa mig bakom. Den som gått denna shamanska vägen vet skillnaden mellan sammanbrott och genombrott.

För mig är det är det en väg som växer ur det kontrakt som vår själ valt, inte egot. Det känns som att vi dör när vi öppnar för initieringar av shamansk kraft. Idag är det inte en ensam person som äger denna kraft utan hela kollektiv som valt den vägen med sitt kontrakt i detta liv. Shamanen står för visdom och många av oss människor väljer att gå till dit för att läka det som står i vår väg, inte genom att gå till någon annan som förr. Vi går till shamanen i oss själva.

Faran med mode

I dagens samhälle får dessa två arketyper en ”bitter smak” när de blir mode och människor ego vill befästa sin del av denna väg. Gamla traditioner görs till metodik och brukas utan kontext och helighet. Vi blandar ihop egot och själens sår och låter inte livet att ta oss till initiering ur shamansk kraft av rädsla för att släppa taget. Båda dessa arketyper har dock lika många inslag och traditioner som det finns traditioner och individer. Shamanen har nog sitt uppsving i dessa tider med moder jord och närheten till naturen. Ibland kallas shamaner också earth keeper.

Vad lite jag vet om dessa traditioner och ända har jag medvetet gått denna väg i snart 15 år. För två år sedan mötte jag min största initiering och den blev nästan min död. Jag var så nära att släppa taget om livet i det ögonblicket, precis som jag gjorde som barn. Nu vet jag också att vi människor kan bestämma oss för att dö och då lämna vår kropp.

Två arketyper ur livets mirakel

Nu väljer jag att öppna för andra arketyper på ett djupare plan. När jag idag gick ut i skogen öppnades en helt ny värld som jag inte tidigare sett. Jag tror att vi alla är här för att arbeta för ett större syfte. Jag tror också att det heliga sår vi har inte kommer att helas men väl transformeras och stanna med oss i hela detta liv. Det är därför vi är här.

Jag lutar mig mot ett träd och ler, så tacksam över detta mitt heliga sår som idag är allt mitt ljus. I det samskapar jag med andras heliga sår och dess ljus. I skogen finns ständigt samarbete. Ett träd lutar sig mot en sten och har växt ihop i vissa delar. En kaprifol lindar sig runt tallen och håller barken fast. Blåklockor växer ur stenens sprickor. Skogen talar fortfarande till oss alla om livet, men är det tillräckligt. Vi har också ett uppdrag, att möta livet i en ny form.  Frågan är var vi är på väg nu.

Under de sista året har läromästaren och jordemor visat sitt ansikte alltmer som en vägledare till transformation på en kollektiv nivå. I dessa två har nåden sitt avgörande inflytande. Nådens läromästare har själv tagit emot nåd. En smärtsam process, även om nåd skänks fritt och villkorslöst och är en del i det kontrakt vi skrivit med vår själ. Smärtans djupaste dimension är själens mörkaste vatten. Jag vet av egen erfarenhet att denna läromästare enbart har en uppgift; att andra ska öppna nåd och barmhärtighet för att bli sin egen läromästare. När vi till det mörkret vandrar, som ibland enbart är ljus, kan allt hända. Det vi trodde var mörker är ljus och det vi trodde var ljus är mörker.

Läromästaren ser du aldrig i vimlet. Han står inte på den stora scenen eller slår på trummor. Läromästaren verkar från det fördolda och låter energin ändra din form, utan att du ser det. Läromästaren får dig att se att du gör allt jobbet och i det ögonblicket får du lika mycket från universum. Han står bara där och hittar på och håller energin när du kämpar för att säga nej till nåden eftersom du vet att i samma ögonblick du tar emot måste du också säga ja till livet med det kontrakt som en gång var dig givet. Vägen dit är för många ett helt liv där vi gång på gång skriver om vårt livskontrakt för att närma oss nåden. Det kontrakt själen skrev med universum kommer aldrig bli helt synligt för oss. I denna vår process möter vi också jordemor som står vid din sida när du öppnar för att kunna födas på nytt till ett nytt liv. Vi har alla en läromästare och en jordemor inom oss. De förenas i det ögonblick som nåden tas emot. Det är då mirakel sker och magikern tar plats. Ur detta växer kärleken i sin renaste form. De stödjer dig in i transformationen centrum i din kropp (en ny födelse om och om igen). Det är därför du ändra kroppsform efter denna transformation.

I en tid av samskapande är nåden kollektiv. Nya arketyper av denna tid samskapar med andra arketyper av samma tid. Vi har alla ett nytt liv i detta liv som väntar om vi ger oss själva och andra förlåtelse, en öppning för nåd och tidens mirakel. Magiker är här både individuellt och kollektivt. Mirakel behöver inte vara stora livsomvälvande händelser, men de står i nådens tjänst. Mer om detta kommer du att kunna läsa i nästa webbkurs om mirakel och nåd. Den kommer i september http://www.mariefridolf.se/webbkurs-leadership-from-space-in-between/

Göteborg den 14 augusti 2020

Ingrid Marie Fridolf