I detta tidevarv när vi är i början av den stora transformation i hela världen händer mirakel. De är inte stora utan ofta små mirakel, men som får stora konsekvenser när de sker. Förundran öppnas efteråt. Det är så vi lär oss att se att allt är tecken. I miraklens ögonblick stannar tiden och vi kan inget göra. Stannar också vi, istället för att försöka springa eller försöka gömma oss, öppnas mellanrummet och livet är där så vackert. Att stanna är att ta emot och se sanningen och det som är. Vi släpper taget och spricker upp än mer!
Att lära sig leda sig själv från mellanrummet
Att släppa taget är att säga ja till det som är istället för att kämpa emot, den kamp som skapades en gång när vi inte ville ha det som livet gav oss. Idag vet vi bättre! Det som livet gav oss var precis det som vi en gång i framtiden skulle säga ja till. Det ja som öppnas är vägen till transformation och ger möjlighet till en ny väg.
Då slår blixten ned som från en klar himmel och en helt annan verklighet uppenbarar sig som får oss att säga: Är det så här det är!
Om du precis som jag tänker tillbaka på livets mirakel så har de ofta efterföljt av en ny riktning. Inte som barnet i oss som skapar tankekonstruktioner genom att säga att om jag blir snäll så blir allt bra. Det är så barnet skapar en ny verklighet! Nej, dessa nya riktningar ur mirakel är något som uppenbarar sig från vår inre läromästare och det gudomliga som får oss att göra ett nytt val med livsavgörande konsekvenser. Så skedde också när vi var barn, men då förstod vi det ej och vi kunde inte se dess konsekvenser.
När vi är vuxna och följer miraklens väg är vi beredda att ta konsekvenserna vad de än är, och vi vet inte ännu vilka de är. Vi tar bara en annan riktning. I det ögonblicket öppnar vi mellanrummet och lär oss att leda oss själva på ett helt annat sätt. Så är miraklet där och vi ser. Så många gånger vi då säger: Wow detta är magiskt! Nu har vi kommit till en plats där vi också vet att i allt som sker behöver vi lära oss något och bidra på nytt till livet! Ett mirakel får vi inte gratis, det kommer alltid med en ny uppgift.
Numera ber jag om mirakel och samtidigt frågar jag vad universum vill att jag ska göra nu. Läromästaren i mig talar till mig så att min empatiska själ kan visa mig vägen. Det bidraget är för mig aldrig enkelt, men det är ett bidrag som skapar förändring på en kollektiv nivå bortom min förmåga att förstå. För mig finns det aldrig en personlig vinning i det jag gör, men det kan få mig att växa om jag investerar all min kraft till det som är större än mig. Ofta är det något som jag får fjärilar i magen av och som jag kanske egentligen inte vill.
Jag minns när jag fick klart för mig att det hände mig som barn ”inte handlade om mig”. Det var bara en stor projektion på mig. I det ögonblicket kunde jag öppna för kärleken till mig själv och livet som helhet, resan tillbaka började. Då kom miraklet! Jag blev fri! Efteråt så insåg jag att jag att i det ögonblick sade ja till min historia, och nu släppte successivt min inre kamp. ”Jag var inte längre den onda som skulle straffas.” Livet stödde mig sedan att ta mig ur denna starkaste tankekonstruktion jag skapat som barn. Resan ut ur offret hade börjat! I det ögonblicket fattade jag också ett livsavgörande beslut och bad om en ny riktning och den kom, men inte som jag trodde. Det beslutet har jag sedan följt i resten av mitt liv.
Under alla år av efterföljande mirakel kan jag nu se att de kommit efter ett nytt val och att jag bett om en ny riktning. I denna tid just nu gör människor val som de aldrig gjort förut och det öppnar för mirakel. Vi behöver välja att se dem som mirakel, och då vet vi att det är andra krafter som påverkar oss i våra val. För mig är det självklart att be om att få se det jag ska se, och det är aldrig som jag tror. Det är så vi ändrar perspektiv. De som hände mig när jag blev fri att öppna dörren på glänt igen till mig själv och det gudomliga, har idag fått en helt annan mening.
Mirakel behöver inte vara stora, ofta är det små men livsavgörande. Vad är då ett mirakel? Ett mirakel är en oväntad och uppseendeväckande händelse som inte kan förklaras med enbart naturliga processer. Ett mirakel betraktas ofta som ett övernaturligt eller ett gudomligt ingripande. Vi ser eller upplever något som blir magiskt, något som vi inte kan förstå. När vi lär oss att följa det osynliga och det som människan med fem sinnen inte kan förstå, blir livet som små mirakel hela tiden.
Det är då vår magiker i oss sakta vaknar igen (ett annat ord för vår läromästare). Han och hon som kan transformera mörker till ljus. Den gåvan ”kommittar”. Så var det för mig när jag många år senare fick cancer och blev frisk! Då började jag verkligen att förstå vad mirakel är. Jag fick ett chans till och den chansen har jag också sett andra få. Det har förändrat hela deras liv och de bidrar senare till livet på ett ödmjukare och mindre egoistiskt sätt. De är inte själva i centrum längre utan öppnar för att bli använda i livet, men deras konturer är starka när de lever sin individuella berättelse. De har valt sig själva för att kunna välja andra och för att kunna bli använd.
Det är så vi lär oss att leda oss själva från mellanrummet, mellanrummet öppnar mirakel och vi vågar då släppa taget om att vi vet eller förstår.
I det arbete jag är en del av nu sker mirakel med människor. Det är inte jag som gör detta utan det gudomliga som tar mig och de andra i besiktning och jag följer. Jag har valt att dela min berättelse på denna blogg och jag vet att andra också gör det med sina. I takt med min förändring ändras hela tiden perspektiv. Dagligen får jag nya insikter och det förändrar hela min historia. ”Det var så här det var. Allt är nu bara möjligheter.”
Dags att lämna problemvägen och öppna för magi
När vi lämnar vägen med problem och negativa tankar öppnas en ny väg från vårt sår. Det är i såret vi lärt oss om den vägen. Det är nu vi kan se hur livet har tagit oss till den vi är bortom det vi skapat, tack vare vårt sår. När vi lämnar och släpper gammalt kan mirakel ske, först då. Vi behöver investera, då investerar universum. Det är alltid vi som tar första steget.
”Hon kommer till mig, hon föder mig. Jag låter henne smeka min kind. Jag tar emot, tar emot hennes kraft. Tänker i varje stund, är jag värdig denna kraft. Hon kommer helt nära, rakt in i mitt hjärta, för att jag ska dela henne med världen. Hon vet och ser genom mitt hjärta. Hon säger inget, aldrig hon säger något. Hon transformerar det jag tar till henne. Hon väcker till liv den visdom som finns människohjärtan från henne och det gudomliga, i ett och samma ögonblick. I lära jag går och kommer att gå i resten av mitt liv, inte hos andra människor utan hos hos henne. Hon öppnar vägen till det gudomliga som också talar genom mig. När hon och det gudomliga förenas viskar de det vackraste ord av kärlek i mitt öra. Jag följer den vägen nu som hon har tagit mig till. När andra för en kort stund går i lära hos mig visar hon dem bara vägen. Den vägen kommittar och öppnar den kraft som livet behöver. I människans kraft, som hon är så rädd för, döljer sig visionen. Andra människors vision, precis som min, är klockren i livets förening. Den visionen föddes vi med och den tillhör livet. Vägen dit är ett livsverk utan genvägar. Därför servar livet oss med trauman för att vi ska möta våra ursprungstrauman och sår, i vilka vi gömt våra gåvor. När vi ser det blir vi ödmjuka, tacksamma och berörda av livets gåta. Jag bugar och tackar livet för dem som kommer i min väg. Livet vet, att det aldrig är för sent.”
- Till mellanrummet mellan livet och döden där jag mötte min empatiska själ på ett nytt sätt – genom läromästaren.
- Tillbaka till mellanrummet i samhället för att sluta cirklar, denna gång helt naken.
För att komma dit hade jag lämnat två delar i mig.
Läromästaren öppnades till fullo i mig när jag lämnade den shamanska vägen som den utstakats för mig i min barndom och de senaste 15 åren. Den vägen är nu integrerad i mig på ett nytt sätt utan massor av initieringar och attribut, jordliga väsen och himmelska änglar och demoner. Jag vet så lite om den vägen och jag ärar den till fullo. På så sätt ärar jag mitt barn, och hon är inte magisk utan bara ett barn. Läromästaren är inte övernaturlig, utan bara en människa tillsammans med andra människor som vuxit upp till människor. Läromästaren är en människa som lever sin berättelse från sitt sår. Läromästarna är synliga i sin osynlighet, vi behöver bara öppna för att ta emot dem.
Varje dag kommer det en ängel i min väg som öppnar något, en ny läromästare. Ibland har jag tomtar på loftet och möter troll i skogen. Jag ler och ser mitt väsen, och nej jag är inte galen och behöver inte söka den vägen mer. Energin är kvar från den plats dit jag flydde som barn, men jag är människa och jag älskar att vara just så. Läromästaren som ibland öppnar för att det gudomliga ska använda mig i sina mirakel gör att jag ibland också blir en ängel för andra. Jag möter också änglar på min väg som låter sig bli använda i mötet med mig!
Precis så ser jag att det är för alla människor, det är inte människan som är magisk utan den energi som just då tar plats genom den människan. Egentligen är vi ganska enkla vi människor och ingen av oss är utvald, även om vi ibland tror det.
Mellanrummet i samhället öppnades igen när jag lämnade min politiker i mig, som hon verkat i mig. Hon var nu integrerad på ett nytt sätt. Den lilla politikern som egentligen är en amöba kan nu vara fullkomligt naken och transparant. Amöban hade till slut gått igenom sin arvsmassa så långt in att den inte behövde skydda något längre. Politikern vågar nu visa sin själ och sin läromästare i samhällets mellanrum. Ur det tomrum som skapades när politikern cyklade iväg steg min empatiska själ fram. Jag är ödmjuk och tacksam hur det gudomliga har guidat mig till nådens väntrum, och att jag följde den vägen. Så mycket smärta, glädje och genombrott trodde jag aldrig jag skulle möta igen.
Ett nytt sätt att få skydd
Förändringen har öppnat mig djupare in i mig själv, så att människor kan gå rakt in. Det som tidigare höll mig tillbaka var skyddet av mitt sår. Jag skyddade mig mot kniven! När jag släppte taget om det jag höll så hårt lärde jag mig att släppa och att spricka upp var mitt skydd. Kniven nuddade inte mig längre när någon försökte sticka den rakt in i mig. Den lärdomen fick jag första gången för tio är sedan i en initiering, men det är först i nutid som jag kan ta in dess innebörd till fullo. Jag fylls nu med ödmjukhet, värdighet och kärlek.
Ett mirakel öppnades i somras och det som suttit så låst i min kropp släppte och jag sprack upp än mer- jag fick nåd. Nådens mirakel förändrade allt. Ja, i alla mina relationer och i mitt förhållande till livet!
Vi är ett redskap för andra
Så mycket visdom som nu tar plats, inte bara från min livsresa där jag tagit mig ur mitt mörker, utan också genom läromästarens visdom när mörker transformeras till ljus. Det finns dock ett men, och det är att jag behöver göra det först innan jag kan vara ett redskap för andra. Det är därför jag jobbar med grupper. Jag tillsammans med andra är ett redskap så att det kollektiva omedvetna kan expandera. De personer som kommer är alltid en annan av mig och det pushar mig först in i smärtan de har, som faktiskt också jag har eller har haft. Så ändras dessa personers perspektiv och mörkret blir till ljus. Detta sker aldrig genom att vi letar problem. Det sker genom att vi överlämnar oss till gruppens själ. I det ögonblicket är alla försvar borta. Gruppens själ öppnar för det gudomligas ljus genom alla dess medlemmar. Det är då de små, ibland självklara förändringar som utgör mirakel.
Under sommaren har denna väg blivit allt tydligare för mig. Jag går djupare och öppnar tillsammans med andra djupare. Någon sade: att det är som att jag kan spegla det gudomliga djupt inne i dig. Nu är det ju deras gudomliga de ser och jag blir bara en spegel. Mitt djup tar dem till sitt djup! Ingen människa är särskilt märkvärdig i sina ageranden. Behöver vi beröm så är det alltid egot, själen behöver inte något.
Ett livsverk behövs för att kunna låta sig speglas!
Ett livsverk har inget med ålder att göra. För mig tog det 60 år, men jag var också avstängd så länge med starka försvar. För andra jag mött har det tagit 30 år, 40 år eller 50 år av deras liv. För mig är ett livsverk att komma till den plats då försvaren är transparanta och där historien är en gåva. Historien är vårt ljus! Inget i historien triggar oss längre och projektionerna är ”borta”. Inte så att de inte finns, utan snarare så att vi kan ändra perspektiv för att ta vårt ansvar. Vi flyr inte till det andliga, vi stänger inte av och vi projicerar inte på andra. Vi är istället i en ständig upptäcktsfärd i oss själva tillsammans med andra. Vi ser också andras resa till sitt livsverk tydligare. Nu öppnas för gåvorna från historien och vi blir våra egen läromästare. Energimässigt betyder det att det ständigt sker mirakel på vår väg. Energin och det gudomliga tar oss i besiktning om vi ständigt väljer detta. Ett livsverk transformerar vår personlighet till de empatiska själar vi är. Ja, vi som en gång valt den vägen och vi hittar alltid varandra. På den vägen möter vi de läromästare som ska pusha oss till vår egen läromästare inne i oss. ”Att någon går i lära hos dig innebär bara att de använder dig en stund. Du kan inte lära någon något.” Under alla år jag mött empatiska själar ser jag att de alla har ett sår som är deras gåva, om de säger ja till det som har hänt. En gång valde de en traumatisk uppväxt för att kunna hitta hem till empatins ljus. Deras gåva: att kunna transformera mörker till ljus.
Precis det som vi behöver just nu i denna tid. Den energin är inget nytt, det nya är att vi alla har den. Vi kan inte längre luta oss på ledare, vi är alla ledare. Stora andliga och värdsliga ledare som valde empatins och transformationens väg såsom Budda, Jesus, Mandela, Gandhi hade den energin. Den energin har vi alla.
Läromästare över sig själva behöver inte bli ledare över andra.
Världen behöver nu läromästarnas berättelser, ja för en läromästare lever alltid sin berättelse och går på sin väg, ingen annans. De söker sig till andra som lever sin berättelse. Vi är inte här för att bli kopior av andra. Vi är inte här för leva andras koncept, men väl vårt eget som kan ha samma embryo som andras. Vägen dit är berättelsen, som är helig! Vi äger inget och kan aldrig förstå en annan människas väg.
Den vägen gör mig så lycklig, jag är alltid förundrad över människor och deras val. Det är aldrig som jag tror! Vägen tillbaka till de empatiska själar som de är, öppnar en massa gåvor som livet behöver. Vi är här för att transformera mörker till ljus så att kärleken kan få ta plats.
För mig har det varit en tuff resa, så är det inte för alla! Den resan gör dock alltid att vi kommer till ”the edge”, när allt behöver skifta. I det ögonblicket när allt skiftar ”sköljer vattnet”. Vägen dit har handlat om att släppa och spricka upp precis som isen gör innan vattnet sköljer. För att kunna säga: ja, ja och åter ja.
”Ingenting mindre än ett mirakel har öppnat min dörr nu igen i en helt annan riktning. Till slut är hon där i hela min kropp, hon som hela livet balanserat på livets sköra tråd. Idag finns hon i varje cell, i varje sekund och inte bara när jag håller på att tappa balansen. Denna sköra tråden valde jag en gång och jag har alltid rest mig igen de gånger jag fallit. Inte på samma sätt som innan utan alltid på ett helt nytt sätt. Mina steg är så mycket långsammare nu och i total närvaro, men jag kan inte heller gå för sakta för då tappar jag balansen. Livet är där för oss alla och envar när vi lär oss att gå som de själar vi är. Det osynliga visar oss vägen och ibland måste vi sträcka ut våra händer för att inte tappa balansen. Kanske är det också någon där då och då, som tar oss i handen och stödjer oss en stund. Men det är bara vår själ som kan visa oss vår väg…och min väg har alltid varit som en skör lina. Jag har alltid varit nära både liv och död. Det är så jag har min kraft, i mellanrummet. Tänk att det skulle ta 63 år innan jag till fullo kunde ära den vägen. Tacksam.”
Vi behöver sluta cirklar
För många år sedan lämnade jag mina uppdrag i samverkans Sverige. Den väg som succesivt utstakats under mer än 30 år. Jag verkade i ett mellanrum mellan organisationer. Där skapade jag tillsammans med andra en helt ny logik; integreringens och empatins logik. Det är först efter att jag lämnade som mellanrummet blev tydligt för mig. Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att jag skulle tillbaka dit. Vägen tog mig dit i ett ja som jag vågade säga genom att jag hängde upp det på två andra personer som sedan försvann. Jag använde dessa två personer, mina läromästare, för att säga ja. Jag är dem evigt tacksamma för detta och att de inte svarade mig på min fråga förrän jag hade fattat mitt beslut. En krokig väg blev det! Nu står jag här helt naken. Jag har ingen aning om vart detta leder mig nu från min inre läromästare och min empatiska själ.
Idag utan livskontrakt går jag alltså i två riktningar: djupare i personliga inre resor och till samhällets inre resa. På vilket sätt och hur länge vet jag ej. Allt kan ändras imorgon. Jag har varit på väg en stund. Så många pusselbitar som behövde läggas på plats i den ordning som systemet nu vill visa sig. Livet är magiskt och spännande! Så lite jag vet och så mycket jag har kvar att lära mig i mitt inre ledarskap från mellanrummet.
Att arbeta med energi är att följa energi
När vi öppnar för att arbeta med energi så verkar det utan att vi förstår eller vet. Vi blir också guidade i hur vi ska använda energin. Ett stort ansvar eftersom vi inte kan luta oss på någon annans erfarenhet eller teori. Det skulle innebära att vi lämnar det som vill visa sig genom oss. Vi får också vara försiktiga så vi inte tolkar andra eftersom de har sin teori. Det enda vi kan göra är att luta oss på vår läromästare som får vår själ att ta större plats och expandera vårt medvetande. Jag började lita på mirakel till fullo när jag blev frisk från min cancer trots dåliga odds, och efter att självmordsförsök i min familj som tog oss till kärleken när allt hopp var ute. I båda fallen tog det gudomliga mig i min besiktning och långt inne i mig talade en röst om för mig att jag skulle bli frisk och att min familjemedlem skulle leva. Den energin litade jag i det ögonblicket på till fullo och mirakel skedde.
Dessa mirakel tog mig på en helt ny väg till ett större ”committment” i livet. Min tacksamhet och ödmjukhet växte. När jag ser tillbaka så hade jag släppt massor innan, idéer om livet och saker som jag hållit så hårt. Jag hade sagt upp mig och börjat min andliga väg till mer kropp. Jag har genom åren släppt massor och mirakel har skett i livet, min familj och där jag varit i grupper. Det är inte stora saker, utan små och jag väljer att se dem som mirakel. Min erfarenhet har lärt mig att mirakel aldrig kan förklaras eller förstås. De är bortom vad människan ska förstå, men jag känner dem och dess energi hos mig och hos andra.
Vi lär oss gå igen i balans med livet
Efter ett mirakel börjar vi att gå på ett mer balanserat sätt, som vi alltid har gjort men som vi tappat bort i perioder av smärta. När allt släpper ser vi hur vi går och hur vår väg ser ut. En del kryper, andra går målmedvetet, en tredje fram och tillbaka. Så kommer miraklet och så går vi på det sätt som är vår väg kräver. För min del går jag som på en smal tråd mellan liv och död, så hållen jag är på denna tråd. När jag ser tillbaka på mitt liv så ser jag att när jag fallit beror det på att jag gått för fort eller för långsamt, inte balanserat. Just nu går jag balanserat igen. För mig har den smala linan fått mig att inte lyfta den andra foten förrän den första har tagit mark. Nu ser jag att linan egentligen inte är där längre, den har bara hjälpt mig att gå på detta sätt. Tacksamheten är stor i mig till energin som öppnar min kropp så att själen kan växa ned. Det space som finns inom och utanför vår kropp stöttar denna process. Den kropp vi människor har med fem sinnen behöver ge plats till en mångdimensionell själ, den empatiska själen.
Jag kommer aldrig sluta att förundras över livets magi och hur vi kan låta oss ledas av den. Vår inre läromästare öppnar vår kärna till det gudomliga. Då kan det gudomliga ta oss i besiktning. Det är magisk och öppnar livet mirakel. En del skulle kalla det övernaturligt, jag skulle kalla det verkligt.
Kroppen är mitt redskap, och har alltid varit. Min älskade kropp som kan överlämna sig så att mörker kan bli ljus, inte jag utan min kropp som då och då håller och ger plats för det gudomliga. Det väcker en stor förundran i mig och idag är jag inte längre rädd för ondskan. Tidigt trodde jag att också ondskan skulle kunna ta mig i besiktning, men idag inser jag att jag är skyddad. Jag blir än mer skyddad ju längre in jag släpper människor, och stannar med såret är min gåva. Idag är det såret bara ljus! Hur gick det till! Ja, en fråga som jag aldrig kommer att få svar på. Det enda jag vet är att jag har ett nytt uppdrag nu när nåden öppnade en ny väg. Jag har ingenting att försvara längre!
Välkommen att mötas
Jag bjuder nu in till tre aktiviteter om mirakel:
- När du leder dig själv från mellanrummet öppnas mirakel – på zoom 6 tisdags kvällar som startar den 15 september
- Din angelägenhet i livet kan öppna din business som väntar alldeles nära dig – en dag i Göteborg den 2 oktober
- Nåden och miraklens tid i en ny kollektiv berättelse – en dag i Göteborg den 17 oktober
Läs mer på min hemsida www.mariefridolf.se/aktiviteter/
