När vi upplever trauma förlorar vi en del av vår själ. Med själ menar jag den del av oss som arbetar hårt för att vi ska närma oss vårt sanna väsen, vår kärna, vårt sanna jag med expanderat medvetande. För att kunna överleva traumatiska erfarenheter lämnar en del av vår själ kroppen. Den fysiska smärtan blir för svår att bära, särskilt när man upplever tunga trauman från krig, våld och sexuella övergrepp. Det skär djupt in i vår själ vilket gör att vi känner en känsla av maktlöshet i den materiella världen. Allt detta orsakar också en ”split” mellan kropp, psyke och ”spirit”. Också anknytnings- och förlusttrauma har samma effekt, ”när mamma inte är där så går en del av själen upp igen”. Det är outhärdligt för ett litet barn att inte få kontakt, därför knyter barnet an till det som finns tillgängligt för att få kontakt med, såsom till smärtan, sorg, värdelösheten, allt som finns att få. Inte nog med att vi har egna trauman vi bär också familjens, även om vi inte själva upplevt traumatiska händelser. Men det finns hopp för alla och det är aldrig för sent. Vi uthärdar de generationsskador som vävs genom släktled. Jag föddes i min mammas livmoder med hennes smärta, skuld och hjälplöshet. Senare mötte jag min fars totala ”själslöshet” och självförakt som han agerade ut på de mest konstiga sätt. För ett barn var det outhärdligt och nu som vuxen kan jag säga att det var galenskap. Men det fanns också stunder av det man skulle kunna kalla kärlek. De stunder då gardinen öppnades och en stråle ljus var närvarande. Det fanns också möten med andra vuxnas strålade ljus; en lärare, en hästägare, en extra farfar. Eftersom mina föräldrar inte kunde läka sina sår från ett mörkt förflutet i min barndom, projicerade de sina trauman på mig som barn, mycket omedvetet. Även om min mor senare läkte mer av sina sår, så satt jag fortfarande fast i barndomens trauman. Detta tog mig till livskriser. En dag var hon där, hon som längtade efter sig själv och livet. På den vägen för 30 år sedan började min resa att bli den jag är. En resa som aldrig kommer att ta slut. Jag har inget att skydda längre och jag lever mitt liv mer och mer ur min nakenhet, även om det då och då är mycket smärtsamt.
Brustna hjärtan kan stänga hjärta. Jag bevittnade mina föräldrars brustna hjärtan och deras förlust av viljan att leva. Jag lärde mig från det att också stänga mitt hjärta. Varje dag var en kamp. Det var aldrig lätt. De uppvisade hela tiden symptom på kamp, ångest, och fientlighet. De blev ”nästan fängslade av sin rädsla”. De kunde inte njuta av och hitta glädje ur livet. Som ett barn gör vi allt för att få känna kärleken från våra föräldrar. Jag gick in i deras mörka hjärtan för att vara närmare dem, dämpa mitt eget ljus för att hjälpa dem. Jag började dela deras symptom på trauma, känna att jag inte kunde övervinna livets hinder och till sist kopplade jag mig från vitaliteten i min själ. Jag skildes från min fysiska kropp eftersom jag inte kunde hantera smärtan av övergrepp, ensamhet, brist på kärlek och omtanke från otillgängliga föräldrar. Samtidigt levde jag länge på de små stunderna av ljus och det öppnade alltid mitt hopp att allt skulle bli bättre. Sakta började jag också övertala mig att det skulle bli så och så skapade jag ”drömmen om den lyckliga barndomen”. När trauma händer och tar över oss, går vi igenom ett spektrum av ”responser” samtidigt och vi lätt blir triggande. Vårt nervsystem agerar från rädsla som i sin tur utlöser symptom. Vår kropp blir totalt dränerad, intensiva känslor och vårt intellekt tar över oss. Allt detta gör ett avtryck på vår själ, eftersom vi inte kan hantera smärtsamma upplevelser och skapa flödande känslor. Istället hamnar vi i de gamla blockerade känslorna. Vi kan inte leva helt i nutid, för en del av oss är frusen i tid. Jag tror att kroppen har en naturlig väg att läka trauman. Från min egen erfarenhet har jag lärt att läkandet måste följa kroppens helande impulser. Jag tror också att en viktig del är att stanna med konsekvenserna av trauman, konsekvenserna som jag också lever här och nu. Sakta kan jag då närma mig de resurser som kan möta traumats helande kraft som vi gömt i händelserna. Trauman bör inte hanteras ensam, eftersom de drivs av rädsla och separation från andra. När vi istället möter andra kan vi börja relatera till vår smärta som vi kanske inte ens vet att vi har. När vi känner oss kopplade till vår mänsklighet kan vi sakta börjar känna oss i kontakt till vårt sanna jag igen. Jag tror också att vi behöver frigöra oss från värderingar och dömande samt tron att vi kan förändra andra, särskilt dem som var med oss i våra traumatiska upplevelser. När vi däremot stannar med barnet och dess enorma kärlek som alltid funnits där, har vi all möjlighet att öppna våra hjärtan igen. Men börjar vi döma kärlekslösheten och att ingen fanns där för oss, går vi in i alla överlevnadsbarnet igen och det ”gamla” triggade systemet” är där med fyllt påslag. Det behöver inte betyda att överlevnadsstrategier är dåliga, vi måste alltid komma ihåg att de just har skyddat oss för att vi ska överleva. Resan tillbaka handlar om oss själva och hur vi helar oss utan att döma oss eller andra. Det finns hopp för alla Jag började sakta min resa som 32 åring och efter 10 år i terapi vågade jag öppna dörren till sanningen och inse att jag var totalt dissocierad och gömt mig bakom den stora illusion om en ”lycklig barndomen”. Den illusionen höll mig vid liv, allt för att skydda mig från en smärta som var totalt outhärdlig. Jag bestämde mig då att jag ville läka mig själv för att inte lida längre och viktigast av allt, jag ville inte att mina barn skulle lida på grund av mina trauman. Det blev ett intensivt arbete under nu snart 20 år, lager på lager. Jag har investerat tid och pengar och idag ser jag att det är värt varenda krona. Ju fler lager, ju mer öppenhet och transparens, både om händelserna och i vad jag gjort mot mig själv och andra i alla mina överlevnadsmönster. Jag tror att detta är en resa som inte tar slut för mig, allt för att få tillbaka mer och mer av min värdighet och kraft. Det har också med ansvarigheten att göra. Jag menar mitt ansvar, andras kan jag inte göra något åt. Jag valde för 20 år sedan att börja bryta tystnaden av isolering, men då och då ramlar jag tillbaka. Varje cirkel jag öppnar och sluter förändrar mina handlingar, både privat och i min profession. Vi behöver alla hjälpa oss själva mer och mer för att ta oss ur våra trauman, lager på lager. Alla människor har trauman och de behöver inte vara stora smärtsamma upplevelser, allt beror på hur vi har hanterat dem i olika överlevnadsstrategier. Trauman är en del av livet. Jag har också lärt mig av nya trauman senare i livet att är ”dörröppnare”. De har pushat mig tillbaka till gamla upplevelser/minnen/känslor som jag fått möjlighet att hela. Men i det behöver vi stöd. Behövde öppna mer Min resa tar aldrig slut och jag tror inte någon annans heller. Vi öppnar och stänger cirklar. Alldeles nyss gjorde jag en ny cirkel för att hitta ännu mer av vem jag är i den, sanna rebellen. Denna rebell är någon helt annan än den rebell jag mött i mig tidigare i livet, hon som sade sanningar och fightades för rättvisa. Hon som ville förändra världen, och trodde att hon kunde det. Allt det som skedde för att skydda såren. Hon, den gamla rebellen, har mycket att ta ansvar för nu och gör det i kärlek, respekt, värdighet och tacksamhet. Jag har varit på väg en längre tid till henne den nya sanna rebellen, men jag behövde öppna ytterligare. Det placerade mig i ett val; att öppna henne mer eller ge upp. Hon som ger upp är hon som säger; ”det är dags att pensionera dig nu min vän”. Hon som burit mycket skam och rädsla och vill gömma sig för världen igen. Jag valde att möta mer av min skam och rädslan istället för att pensionera mig, så många lager i allt. Jag som trodde att skammen och rädslan var transformerad. Jag kunde öppna för ansvarigheten och värdigheten för att landa igen i rebellen som lever sin sanning medan hon går. Det är inte stort det är inte litet, allt bara är. Detta öppnade en oändlig tacksamhet och så mycket kärlek som jag inte hade en aning om att den fanns. Hon, den sanna rebellen, låter sig inte lockas av stordåd att förändra världen för hon vet att hon förändrar i det lilla. Hon lever inte från ambitioner, utan från det som öppnas medan hon går. Vilken lycka, om vi nu kan tala om att livet har med lycka att göra. Den viktigaste person vi är här för att representera i detta liv är oss själva utifrån den människa vi är. Vi är inte här för att rädda någon, inte förändra någon, inte för att arbeta för någon annans vision eller större syfte. Men jag förlorade mig för en stund igen och jag var så ”lost” i idéerna av att förändra världen i en ny filosofi och metod. Själen började skrika i mig mer och mer, och tack ock lov lyssnade jag till slut och ramlade platt, som om någon slängt ut mig från himlen. Idag behöver jag inte bevisa för någon någonting: jag lever och jag går på min lilla stig och det är fullkomligt tillräckligt. Vilken smäll, men den fick mig att landa i en oändlig reservoar av kärlek! Jag är fri och alla är fria, vi har bara ett val i livet; att välja själens väg. Ingen annan människa kan veta min väg, ingen annan människa kan ta mig från min väg om jag inte tillåter det. Ingen av oss kan ta någon människa från deras väg om de inte tillåter det. Jag har varit så rädd för mitt ljus i livet; vad nu ljus står för. Jag skulle kunna säga att jag har varit så rädd för min själ. Hur kan jag få stöd att hantera mina trauman? Trauman påverkar vårt övergripande välbefinnande från själsligt till fysiskt, så jag tror inte att vi kan hantera trauma endast genom ett tillvägagångssätt, utan i stället genom många olika sätt att läka. Själv gick jag tre traumautbildningar för att transformera mer och mer. Det var både psykiska, kroppsliga och själsliga resor. Jag valde först psykosyntesterapi som är en 4 årig utbildning (idag 5 år), sedan Somatic experiencing som är en 3 årig kroppsbaserad terapiutbildning och slutligen Identity Oriented Psykotrauma som är en 1 årig utbildning som växt ur Familjekonstellationer. Jag har också utbilda mig i systemiska konstellationer. Alla utbildningar jag gick var i första hand för mig och mitt helande. Jag jobbade också med mig själv i Reconstructive, en metod som också från början växte ur familjekonstellationer. Man kan inte säga att detta var en utbildning i samma bemärkelse som de övriga, det handlade mer en initiering. Allt växte successivt utifrån mitt behov att på ett enklare sätt ”våga lära mig att säga nej och välja mig”. Jag tror att kombinationen kropp, psyke och själ är ett bra sätt att öppna mer i vårt helande, men allt är olika för oss och det behöver vi följa. Resan är unik och i relation Vi måste själva upptäcka vad som kommer att fungera för oss genom att experimentera och lära oss om olika metoder. Jag tror att vi ursprungligen bara kan hela oss själva, men vi behöver stöd initialt och senare också från andras erfarenheter och visdom. Vi behöver metoder som tar oss vidare för att öppna för den tillit vi alla har långt därinne, från allra första början. Lära känna oss själva Vi börjar lära känna oss själva igen och från där inse vad vi behöver läka i oss själva. Det betyder inte att det är fel på oss, snarare att vi behöver släppa och transformera det som inte lägre är bra för oss. Smärta är en naturlig del av livet, men när vi lider betyder det att vi sitter fast i vår smärta istället för att släppa den fri och transformera den. När jag frigjorde mig från anknytningen till min mammas smärta och lidande, inte från dömande utan från djup kärlek med ett öppet hjärta, kunde min egen smärta få ta plats och öppnas. Vi måste ta ansvar för vårt liv och vår helande process. Traumans överlevnadsstrategier stjäl en del av oss själva, vår makt och vår värdighet. Vi måste medvetet börja att plocka tillbaka de själsbitar vi behövt skydda där vi har gömt våra gåvor. Att omvandla smärta till styrka Jag kommer resten av mitt liv arbeta med att omvandla min smärta till styrka, att omvandla alla mina sår till en kraft som jag inte ännu har en aning vad den innebär. Så har det pågått tills nu och så kommer det att fortgå. Allt jag möter i mig blir då en gåva. Vi kan aldrig stödja andra i det vi själva inte har mött. Så ju mer livet stödjer mig i denna process, ju mer kan jag vara för andra. Jag tror också tiden är mogen nu att vara mer transparant med våra sår, som de sårande healers vi är. Om jag kan vara i kontakt med min maktlöshet i mötet med en annan persons maktlöshet kan det skapa genombrott. Men vågar jag ej eller inte känner till min maktlöshet kan jag inte stödja någon annan i den processen. Allt det sker utan ord. Vi behöver inte prata så mycket, å andra sidan så om pratet är viktig, så är det viktigt. Var och en jag på olika sätt stött eller stödjer har tagit ansvar för sin process. För mig är detta guld, det är människors växt på riktigt, och jag är så tacksam för att en stund få vandra vid människor sida. Vi kan inte, inte ens som terapeuter, undvika att såra andra. Det skapar bara en illusion om hur livet skulle kunna vara. Terapeuter är inga gudar, de är också människor med överlevnadsstrategier. Bara för att vi stödjer andra människor betyder det inte att vi är fria från problem, men vi måste lära oss att ta hand om dem och hela tiden utvecklas i nya cirklar. Det kommer aldrig ta slut. Vi får akta oss för att skapa illusioner. Ur sår kan vi också hämta kraft. Jag har flera terapeuter och lärare som sårat mig och det har tagit mig till mer kraft. När jag nu tänker på vilka jag minns, så är det just dem jag kan tacka livet för. De vågade möta mig i mitt sår. Här för att stödja andra Jag vill fortsätta att stödja andra människor, både individuellt och i grupp, i deras process för att de ska kunna möta sina gåvor och öppna mer och mer för sitt sanna jag. Från alla utbildningar jag har och från min egen erfarenhet har jag valt att tala om ”Traumahology och våra gåvor” för att visa på traumans helhet och hur de också kan ta oss tillbaka till vår kärna. De trauman vi har är ingen slump, de vill också visa oss något. Trauma behöver ses utifrån ett helhetsperspektiv och vi behöver möta oss själva i traumats konsekvenser och överlevnadsstrategier för att en möjlighet att öppna det vi har skyddat. Du kan aldrig veta i förväg vad det är som du behöver hela i din kropp, men din kropp vet och tar dig dit. Vi kommer att se trauman i tre dimensioner samtidigt:
- Hämta hem själens delar (splits) som vi skyddat genom överlevnadsstrategier
- Frigöra blockeringar i kroppen
- Öppna för helandet av våra gåvor
Jag vill verkligen inte önska någon, något trauma, men jag kan samtidigt idag säga att jag är tacksam för varje process jag har gjort för att hela min kärna utifrån mina trauman. För mig har ”smällarna” och sökandet i livet tagit mig dit. Inget barn ska behöva uppleva det jag har upplevt, men samtidigt vill jag också säga att min historia nu har en mening i mitt liv. Jag kan inte ända det som hände, men jag kan ändra mitt förhållningsätt. Det är från det arbetet jag har hittat min kraft och styrka. Vill du vet mer så rekommenderar ett föredrag som jag har en 26 september och en workshop den 13-14 oktober. Maila mig så sänder jag den marie.fridolf@humansky.se. Jag har en ny hemsida som blir färdig om några veckor där du också kan läsa mer. www.humansky.se Planen växer medan vi går Planen växer medan vi går och tar sakta form från våra livserfarenheter. Jag skulle inte velat vara utan all mina livserfarenhet med de traumatiska upplevelserna senare i livet som först har tagit mig till chock, men som sen kunde öppna för ett helande bortom mina överlevnadsstrategier jag formade som barn. LIVET ÄR SÅ RIKT OM VI TAR DET OCH ÖPPNAR VÅRA HJÄRTAN. Jag delar gärna mina livserfarenheter och har ingenting att skydda längre, inte ens det jag inte är särskilt stolt över. Det är mina erfarenheter och från dem bli jag mer och mer den människa jag är. Från mitt djupaste hjärta vill jag nu fortsätta att stödja andra på deras väg. Vi har alla möjligheter att möta oss själva och utvecklas för att mer och mer bli sin egen auktoritet.
